Marie Andersson-Månson är psykolog ock är elöverkänslig. Hon bor i Danmark har efter flera års arbete nu i höst producerat en skrift på drygt 90 sidor om hanteringen av elöverkänslighet i Sverige. Den är producerat på ett eget förlag, "Penelope".
Hon skriver friskt, oftast mycket sarkastiskt och emellanåt med en stor portion humor.
| |
|
Mer att läsa
Ny kunskap
Nya rön om hälsorisker BOSTAD och HÄLSA
-En praktisk handbok för ett sundare hem
Skriften kan beställas hos
Mari Andersson,
box 110,
212 12 MALMÖ.
Pris 200:-
|
|
Marie A-M: s syfte är att hyfsa debatten och lägga fram några förslag till terminologi på "elöverkänslighet" (citationstecknen är M. A-M:s egna). Det är ett lovvärt initiativ, ty det finns faktiskt forskare som får pengar för att undersöka om människor är "elkänsliga" i Sverige, i dag, såväl som under hela 90-talet! Om svenska forskningsråd och statliga institutioner som rullat iväg åtskilliga miljoner till en sådan skenforskning, mer hade intresserat sig för vad de drabbade själva säger, så hade de snabbt kunnat se att den här frågan på både grundforskningsnivå och tillämpad nivå avgjorts redan för flera decennier sedan, av professor Gottfried Biegelmayer i Österrike, för att nu enbart ta en namnkunnig person (B. Forskar på elektropatologi, och är närmast helgonförklarad av belästa elinstallatörer, trots att han ännu vid över 90 års ålder har klarat sig helskinnad från sina beramade badkarsförsök - där han låg nedsänkt i vattnet och körde 220 volts växelström genom sin egen kropp, rastlöst antecknande de olika mätvärdena!).
Förargelseväckande beteende
Som Marie A-Månsson visar har svenska forskare på "el" en ren pippi på att vilja uppfinna hjulet på nytt. Och till slut så står ändå de här kejsarnaturerna fullständigt näck, trots att de med likasinnade har konferensat sig härs och tvärs över hela jordklotet, när vi mera jordnära och blåögda naturer ställer den naiv frågan: Känns det inte kallt om snoppen…
Marie A-M skriver i inledningen att "denna studie innebär att den…handlar om processen bakom kunskapens institutionalisering i Sverige i fallet ´elöverkänslighet`".
Till skillnad från till exempelvis Thomas Brante och Helena Norman, båda sociologer som skriver om vetenskapskontroversen kring de elöverkänsliga, så gör Marie A-M en konkret analys av hur forskningen ser ut. Men när det gäller en konkret analys av innehållet i det här mer än tioåriga fältslaget så haltar det betänkligt på avgörande punkter hos Marie Andersson-Månsson. (Hos Brante-Norman haltar det också, mest på grund av en uppenbar konflikträdsla, en inställning som dock Marie A-M dock knappast kan anklagas för).
Inget nytt under solen
Det har sina risker för humanister att ge sig i lag med strålningsforskning. Det utvisas redan i inledningen av skriften där. Där rekommenderas en över 30 år gammal kunskapsöversikt av AS Presman, "Electromagnetic fields and life" i så entusiastiska ordalag som att "Det är tveksamt om det tillkommit något väsentligt nytt sedan dess."
Om Marie A-M med detta enbart hade gjort det banala konstaterandet att de relevanta grunderna inom fysiken fortfarande är den samma sedan Einsteins dagar (vilket inte ens det är sant, jfr den nya partikelfysiken!), så kunde det ha gått an. Men den konkreta kunskapen om effekter av icke joniserande strålning på biologiskt liv har naturligtvis vuxit nästan oavbrutet sedan 30 år tillbaka. Mobiltelefonen och hemelektroniken och de specifika effekterna på människa är sådan ny och nutida specifik problematik. I rättvisans namn bör dock framhållas, att en referens till den betydligt mer uppdaterade Roger Coghills "Electropollution " (Thorsons 1990) finns med i litteraturlista i skriftens appendix.
Samhällets olycksbarn
Det haltar alltså en del när det gäller tekniken. Psykologi är i vart fall Maries fackområde. Hon ställer också några enkla, raka frågor om svenska kroppsläkares psykologiska förklaringsmodeller, ett förhållande som för övrigt upprör åtskilliga av Maries yrkesverksamma kollegor inom Psykologförbundet. Jag känner till ett par psykologer som själva är elöverkänsliga och som förstås har specialiserat sig på att ge stöd åt just sina olycksbröder i samhället. Där fungerar psykologin alldeles utmärkt!
Men de svenska forskarna med stressforskaren Bengt Arnetz i spetsen som inte är beteendevetare i första hand (Arnetz tolkning av orsaker till stress som primär eller sekundär företeelse i samband med elöverkänslighet är dunkel, trots en mängd s.k laboratorieförsök) och med något undantag när (Bengt Andersson Uppsala, Uwe Harlacher Lund) är de psykologiserande forskarna utbildade på traditionell somatik, endast undantagsvis har de för övrigt en kompletterande utbildning i forskningsmetodik av något format. I det avseendet är Marie Andersson-Månssons kritik stenhård och förmodligen helt rättvisande.
Människor och möss
Men någonstans går Marie A-M överstyr. Och jag menar då inte enbart det faktum att hon hävdar att Presmans 30 år gamla bok är dagsaktuell. Det är när hon går ett steg längre än att ogiltigförklara somatikernas psykologiserande och börjar söka konspirationer. Hon anför två "gurus" på området: Vilhelm Moberg ("Komplotterna" 1956) och Gunnar Adler-Karlsson. Där vill jag protestera. Medan Vilhelm Moberg ledde i bevis ett antal graverande svenska komplotter så anför Adler-Karlsson ett antal tänkbara eller i vart fall såvitt bekant inte några konkreta inom den svenska forskningen på elöverkänslighet. Att sociobiologen Gunnar Adler-Karlsson skulle vara något slags anförvant till drabbade elöverkänsliga människor, är märkligt. Den mannen är ju enbart en tevenarr, som sådana som "Robban" Aschberg gillar därför att han sätter en "sådan djävla sprätt" på dödköttena i studion. Låt sedan vara att också Adler-K. uppmärksammat en rapport från en olaglig amerikansk kartell "International Electrical Association: A Continuing Cartel" skriven av amerikanen Newfarmer m.fl. 1980. Den är naturligtvis högintressant i sammanhanget, men bevisar just ingenting om svenska elöverkänslighetsforskares komplotter. Adler-Karlssons seriösa bidrag till svensk forskning består annars av hans doktorsavhandling på amerikanarnas ideologiska herravälde inom svensk industri i början av 50-talet. De gick in och ut hos exportörerna till Ryssland och kontrollerade ned på komponentnivå varje exportförsändelse till Sovjetunionen. Och de helsvenska företagen bjöd förstås ut sig…
Jag saknar därför en nutida parallel till Adler-Karlssons vetenskapliga höjdpunkt, nämligen en analys av de svenska forskare som sitter/har suttit i de branschråd vars skadeeffekter som de här forskarna "oväldigt" sedan ska granska för våra skattepengar.
För övrigt: behöver över huvud taget de 10 mest framträdande svenska forskarna på det här området någon konspiration? De umgås ju ständigt och jämt och delar åsikter, de är bästa vänner. De umgås också med de som håller i penningpungen. De är bästa vänner också där. Vänskapskorruption således, men konspiration, knappast. De behövs inte.
Sverige är bedrövligt litet och om vi jämför med de verkligt stora nationerna, USA, Tyskland till exempel så är det både politiskt, ekonomiskt och vetenskapligt fåtalsfrälse som enväldigt styr här i landet. Vem som tjänar och vem som förlorar på den här "svenska modellen" är knappast svårt att föreställa sig. Å andra sidan: i dag har man inkorporerat den här gräddan i betydligt smörigare sammanhang i Bryssel ("Vill ni oss något, så träffas vi där… Kom lilja och akveleja, kom…")
Realistiska forskningsprogram efterlyses
Marie A-M. ett antal gamla provokationsförsök på elöverkänsliga och en mängd, fram för allt officiella, och därmed mycket urvattnade, rapporter. Kan vara värdefullt för någon intresserad historiker när slaget om elöverkänslighet skall skrivas. Hon avslutar med några förslag till definitioner på "elöverkänslighet ": hon kallar det "E-, EE-, respektive EEE- SYNDROM".
Dessvärre begriper jag inte så värst mycket vad hon menar med detta. Och det är väl därför bara att konstatera att hon åtminstone när det gäller undertecknad har misslyckats med att "klargöra" vad det hela leder till och "hyfsa debatten" med de här tre förslagen till definitioner.
För egen del skulle jag ha anfört det forskningsprogram som till exempel docent Olle Johansson har utarbetat som ett bra exempel på vad det hela handlar om och som en realistisk framgångsväg både definitionsmässigt och forskningsmetodologiskt. Jag saknar nämligen detta i litteraturlistan hos Marie Andersson-Månsson.
Trollhättan 15/11 1998
Jan Åberg
