Etiskt övertramp om amalgamsanering.

Nedan följer ett inlägg i amalgamdebatten från en amalgam- förespråkare. Inlägget är belysande och ytterligare ett exempel på vilken debattnivå amalgam-förespråkarna befinner sig. I patienternas ringhörna Olle Redhe, tandläkaren från Falun som efter flera decenniums studier och forskning på sina patienter ytterst noggrant och seriöst redovisat sin forskning i två böcker, "Invalidiserande huvudvärk, ett onödigt ont" samt "Sjuk av AMALGAM", Olle Redhe som genom sin forskning är vältränad och kunnig och har en väl utvecklad teknik, utdelar endast justa och poänggivande inlägg - i motståndarnas ringhörna också en tandläkare (kollega!?), men denne synes mest ragla omkring likt en drucken statardräng, utdelande rallar-svingar som i forna tiders sockenslagsmål. Kanske är han allvarligt skadad, kanske förgiftad, hjärnan är ett känsligt organ, allt för känsligt för att yrkesmässigt utsättas för tungmetallen kvicksilver.

Jag utgår ifrån att Olle Redhe inom kort kommer att bemöta inlägget, men tillåter mig att tills vidare att återge följande citat från skriften "Striden om amalgamet", Redhe har också använt det i sin bok, medicinjournalisten Inger Atterstam skriver där bl.a. följande tankeväckande rader;
"Till att börja med handlade debatten om oral galvanism dvs de svaga elektriska strömmar som uppstår mellan tandfyllningar i munnen. Frågan uppfattades som irrelevant och absurd av experterna, och istället för att ta oron på allvar och försöka förklara blev strategin att negligera kritikerna. När det inte lyckades blåste forskarna till strid. Vetenskapliga honnörsord - intellektuell öppenhet, mod och förmåga att omvärdera, kritiskt granska och söka kunskap även om den är obehaglig - offrades först. Forskarsamhällets reaktion kom istället att bygga på de sämsta akademiska traditionerna: misstänkliggörande och förföljelse av kritikerna - inte minst de få inom det egna skrået - revirtänkande, upphöjt avvisande av all tänkbar dialog med berörda människor, ovilja att ens försöka lyssna eller förstå. All risk med amalgam förnekades i tvärsäkra uttalanden som senare visat sig vara felaktiga och starkt överdrivna."


Sv. Dagbladet, 10 juli -97.
Etiskt övertramp om amalgamsanering.
Svar till: "Även obotliga sjukdomar går att bota" (29/5).

Amalgamfyllningarnas eventuella giftighet har länge varit under inflammerad debatt. Ingen seriös forskare har kunnat finna saklig grund till den oro för kvicksilverförgiftning som demagogiskt utbasuneras i massmedia. Å andra sidan är det nästan ogörligt att finna säkra bevis för amalgamfyllningarnas ofarlighet. Tandläkare Olle Redhe påstår sig kunna bota obotliga neurologiska sjukdomar som ALS och MS genom att avlägsna amalgamfyllningar. Detta innebär ett avskyvärt etiskt övertramp. Dessa sjukdomar innebär successiv nedsättning av motoriska funktioner tills döden inträder. I dag står läkarvetenskapen maktlös i sina försök att hindra den utvecklingen. När Redhe på sådana patienter avlägsnar amalgamet och byter dem mot annat material gör han ett mycket stort ingrepp i den orala miljön. Dessa patienter har större svårigheter än friska människor att anpassa munnens motorik till miljöförändringen vilket gör dem till orala invalider. Sjukdomen botas självfallet inte. Patienternas lidande förstärks i stället. Seriösa forskare är oftast ödmjuka till sin läggning och undviker kategoriskt påståenden. Den okunnige är mindre kritisk mot kravet på objektiva kriterier. Därför präglas debatten av tvärsäkra påståenden från mindre nogräknade amalgammotståndare och mer till synes svävande uttalanden från kunnig expertis. Tyvärr låter sig majoriteten av medborgarna i vårt land påverkas av subjektiva omdömen utan vetenskaplig bakgrund. En sak kan vi emellertid vara överens om - den eventuella skadeverkan som amalgamfyllningarna åstadkommer är oändligt mycket mindre än den ångest och oro som skräckpropagandan spritt ut till en stor del av befolkningen.

Gustaf Hellsing odont. dr. docent, Stockholm.






Välkommen och tyck till i gästboken